Nyheter

Linus Kjellberg: Följ med på Manchesters resa

”Welcome to the home of the 24 hour party people”, säger Manchesters drygt sjuttioåriga borgmästare. Efter att ha varit runt på Mälardalsrådets studiebesök hos politiska beslutsfattare, universitetsrepresentanter, start-up-scener, företag och pratat med människor i spridd ålder, och med olika bakgrund, framträder en stark, tydlig och gemensam historia om vad det innebär att vara en Mancunian – och vad staden står för, skriver Linus Kjellberg, affärsutvecklingschef på Atrium Ljungberg och en av deltagarna på Mälardalsrådets studieresa till Manchester, i månadens krönika.

Ett grundtema i stadens nutidshistoria är känslan att det rika södra England glömt bort sin norra landsände. Att man är lämnad för sig själv.

”So this is how it feels to be lonely
This is how it feels to be small
This is how it feels when your word means nothing at all”
(Inspiral Carpets, This is how it feels, 1990)

Manchester räknas som industriepokens första stad. Det var bland annat här den allra första järnvägsstationen öppnade, år 1830, och en enorm ekonomisk tillväxt präglade staden. Men efter andra världskriget började den industriella motorn hacka rejält, för att i det närmaste totalhaverera på 1970-talet. Samtidigt koncentrerades tillväxt och beslut till London. I Manchester växte en känsla av utanförskap sig allt starkare. Många upplevde sig vara ohörda, bortglömda, bortprioriterade. I en miljö utan självklar framtidsberättelse uppstod en utanförskapskänsla och en punkig ”vi gör det själva”-attityd som blivit en grund för den nya gemensamma historien.

Revansch – musiken och nattlivet ger kraft och attraktivitet
”You come(ah) beaten
So why don't you join in?
You come(ah) beaten
So why don't you join in with?
Twenty four hour party people”
(Happy Mondays, 24 hour party people, 1993)

På 1990-talet fullkomligt exploderar Manchesters musikscen, där band som Joy Division och New Order lagt grunden under 1970- och -80-tal. Musik från den dansinriktade klubbscenen gifte sig med gitarrbaserad indierock till det som kom att kallas Manchestervågen eller Madchester. Plötsligt ratas London för att istället få besöka musikrörelsens katedral, den legendariska klubben Factory. Band som Happy Mondays, Charlatans och Stone Roses var världens kreddigaste. Vinden vänder. Manchester är åter på kartan. Nu är det musikindustrin, och även fotbollsupplevelseindustrin, som får världens blickar att rikta sig mot staden.

Minnen från detta hörs idag i högtalare överallt, muralmålningar påminner om musikhjältar och nya musikstjärnor föds. I och runtomkring mötesplatser som musik och kultur skapat uppstår kreativa kluster med nattliv, kultur, företagande och en mängd sprudlande mötesplatser skapas, inte minst i ombyggda fabriker.

Kunskap, kreativitet och samarbete i den sammankopplade staden
Samtidigt som musiken pumpar på, fattas strategiska beslut som förlägger BBC:s norra filial till staden, universitetet satsar och samverkar intensivt med näringsliv och stad för att matcha efterfrågan med kunskapsutbud. Staden lever, växer, drömmer. Igen.

Den stolta, gemensamma storyn som hela tiden återkommer, oavsett vem man pratar med i staden är att ”We’re the 24 hour party people”. Nu känns det som stadens mentala sound track skiftat fråm Inspiral Carpets ”This is how it feels to be lonely” till Stones Roses ”I wanna be adored” från 1989. På högsta volym.

Och absolut, ni har goda skäl att vara beundrade.

FOTNOT: Samtliga i texten omnämnda band har sitt ursprung i, eller nära, Manchester.