Tre korta med Joanna Dickinson om Hållbara transporter

Under hösten 2016 publicerade Naturvårdsverket ”Hållbar transportplanering?” En jämförande studie av policy och planering i storstadsregionerna Stockholm, Vancouver och Hamburg. Studien syftar till att studera storstadsregioner liknande Stockholm och se om det kan finnas alternativa strategier till ständigt ökad biltrafik som går att förena med stark befolknings- och ekonomisk utveckling i storstadsregioner.

Vi har ställt tre korta frågor till Joanna Dickinson, en av studiens författare samt handläggare på Naturvårdsverket med fokus på transportplaneringsfrågor.

Hej Joanna!

Du är handläggare på enheten för ”Styrmedel luft och klimat”. Hur kommer det sig att ni tagit fram den här studien?

Studien initierades ursprungligen under den period då byggandet av Förbifart Stockholm var fryst. Syftet var att studera storstadsregioner liknande Stockholm och se om det som alternativ till ständigt ökad biltrafik, med medföljande negativ påverkan på klimat och miljö, kan finnas alternativa strategier för en något mer hållbar transportutveckling som går att förena med stark befolknings- och ekonomisk utveckling i storstadsregioner?

Studien är en genomgång av policydokument. Den jämför policy och så långt det gått (det var en liten studie!) också hur policy omsätts i praktiken när det gäller hållbar transportplanering i de tre storstadsregionerna Stockholm (2.2 miljoner invånare), Vancouver (2,3 miljoner invånare) och Hamburg (2,5 miljoner invånare).

Är det något i studien som sticker ut särskilt, eller som du blev förvånad över?

Två saker framför allt.

• Det är väldigt intressant att förtätad bebyggelsestruktur är i fokus i både Hamburg och Vancouver, samtidigt som inriktningen är tydlig att grönområden ska skyddas och tillgången till dem till och med öka. I debatten om Stockholmsregionens utveckling framställs det som att det skulle råda en konflikt mellan att ha tillgång till grönområden i en storstad och att kunna bygga tätt och funktionsblandat. Denna konflikt verkar inte råda i de andra städerna i studien. Detta vore intressant att studera och analysera närmare.
• En annan insikt är att det i Vancouvers stadspolicy är tydligt att miljöprogrammet är överordnat stadens övriga plandokument – inklusive transportplanen för staden. Så är inte fallet i Stockholmsregionen, vare sig på läns-, landstings- eller kommunnivå (Stockholms stad).

Vad tycker du är viktigast att ta med sig från studien för framtida planering av transporter i Stockholmsregionen?

Stockholmsregionen präglas av en tydlig ”både och”-planering: man vill både ha kakan kvar och äta den. Exempelvis: policy för transporter handlar om att transporter ska bli mer hållbara – men fortfarande så ska bilen få ökad framkomlighet, och en kraftigt sådan dessutom. Detta går helt enkelt inte ihop. Denna kluvenhet leder till att transporterna inte blir mer hållbara. Tvärtom väntas ju en kraftigt ökad biltrafik och därmed också klimat- och miljöpåverkan från transporter i regionen kommande 20 år.

De andra två studerade städerna har i varierande grad lyckats omsätta sina ambitiösa mål för hållbara transporter i praktiken, där det också i Vancouver tyvärr görs avsteg från de ambitiösa policydokumenten. En slutsats är att Stockholmsregionen i likhet med dessa städer borde sätta upp tydligare mål för att helhjärtat satsa på hållbar utveckling av transporterna. Till exempel med mål som i Vancouverregionen: att den trafikökning som den kraftiga befolkningsökningen leder till helt och hållet ska tas om hand av kollektivtrafik, gång- och cykeltrafik, att kapaciteten för biltrafik är färdigbyggd och att biltrafikarbetet ska minska. Dessa mål gäller alltså samtidigt som befolkningen i Vancouverregionen beräknas växa med 43 procent de kommande 30 åren(!). Sådana tydliga mål för transporternas utveckling för Stockholmsregionen skulle öka fokus på åtgärder och styrmedel som verkligen leder i hållbar riktning.

Du kan läsa mer om rapporten här:http://www.naturvardsverket.se/Om-Naturvardsverket/Publikationer/ISBN/6700/978-91-620-6732-8/